igår blev jag skjutsad på cykel genom ett kvälls-soligt södermalm längs vattnet. det var fint. jag var typ tolv sen sist. för att överdriva. line bjöd på pizza och irish coffé. jag långpromenerade genom bland annat tantolunden som var invaderad av svartklädda gäng på filtar med boomboxar. och poliser. någon sköning hade tänt eld på någonting. en mindre container tror jag att det var.

veckan har varit fin. idag roadtrippar jag och rickard till skogen. jag ska väl dricka öl och sådär. eller vin blir det nog, i malins alldeles jätteretrosköna lägenhet med blommiga väggar och takfönster.

och djuren inte att förglömma. jag har ju faktiskt en hamster till exempel. atom-gotte.

bästa simon fyllde år igår. grattis till dig så himla mycket. igen. med en gura under armen blir du ju liksom ultimat nu.

 

jag har levt på ägg och kaffe. det är allt jag har tid med verkar det som. känner mig lite darrig. min fina mamma skickade mat till mig. och choklad. och mitt miniatyrväxthus som jag en gång i världen hade högst upp på min önskelista, av någon anledning. där ska jag odla rädiser på den alldeles jättenybyggda balkongen som kom till typ igår (!)

en sak till. cicci & julia. fan i helvete. det är bra personer det. ibland kan jag inte fatta, men oftast gör jag nog det. och då är jag gladast i världen att ha dem runt mig mest hela tiden.

 

 

 

 

 

04.40. så mycket var klockan när jag gick upp imorse. har lyssnat på visor. målat. kokat ägg.  ögonen är små och sneda. eller, mindre och snedare än vanligt.

 

igår blev vi stoppade på gatan av en kritstrecksrandig man med rosa fluga. han tyckte att min hatt var fin. för att det finns ett rosa band inuti. han frågade saker om hatten. den finns på h&m på tjejavdelningen om du vill ha en lika, sa jag. "där har dom tänkt till...!" menade han. sen fick vi en inbjudan till en ros-fest där det stod :Klädsel - rosa, miniknytkalas, och massa andra sköna grejer. jag ville gå. det ville inte mitt sällskap. han var en dåre, den där mannen. men jag gillar det.

 

Dan Auerbach – Trouble Weighs A Ton

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

sådär. nu är jag klar med ungefär allt. har fått min juliados för dagen med. vi hängde lite på klipporna. nu glider jag ut på östersjön for some work. det är ju dödligt fint väder så jag hoppas att jag och martina får tid att hänga lite ute på däck med. vore fett. nu ska jag skena iväg till kontoret för att sedan lätta ankar vid slussen. så. jävla. gött.

 

åh. nu har jag slungat i mig oversizade sockerbullar och vitaminwater och kaffe på awb´s kontor på rosenlundsgatan. powerpoint och inskolning av lite nya medarbetare. nördiga diskussioner om nya appar och så passade jag på att kolla in showroomet där det hänger en klänning värd att dö för.

 

 

 

Sigur Ros – Hoppípolla

 

 

 

 

igår vilade jag på en klippa. jag hittade den perfekta lutningen mellan gräs och sten så jag la mig där. sjukt bohemiskt gjort av mig. det var under min hemfärd från affären jag tog denna vilopaus. det var ju så overkligt varmt ute. folk hånglade i parken. jag hasade förbi dem med min alldeles för tunga matkasse och nästintill skräckinjagande uppsyn då både hår och utstyrsel fick ta hårda smällar igår. jag gick obemärkt förbi dem verkade det som.

jag tog tag i viktiga saker. jag rev köket till exempel. de kommande dagarna kommer att vara sådär störigt jobb-upptagen såatte jag har en del att stå i innan om jag någonsin ska lyckas styra upp det oändliga kaoset som råder lite överallt här hos mig. "fungerar någonting i ditt liv? Som det ska alltså?" - R i lördags efter termos-kollapsen. pah.

nu. frukost. möte. awb.


Bear In Heaven – You Do You

jag har några hat-hejdåare i min telefonbok. jag kan känna ett uns av förskräckelse när dessa hat-hejdåare ringer till mig. jag ringer aldrig dem först, givetvis. men ibland ringer dom mig.  ni vet, samtalet har ett fint flöde. man skrattar lite. har  en trevlig konversation. bollar lite idéer och kommer överens om en eventuell sammanstrålning inom en ganska snar framtid. så plötsligt kommer det tydliga tecken på att det är dags att avsluta samtalet. en liten panik bryter ut inombords. "ja, men vi säger så då..." "jo, nä nu måste jag faktiskt... ", "ja men vi får absolut höras om det...", typ. sen. sen havererar hela skiten. man säger hejdå i mun på varandra. man stakar sig och säger hejdå och hejhej och ibland lägger man bara på för att få slippa detta lilla helvete. så kommer den. den där olustiga känslan över hela samtalet. den som gör att man känner det där unset av förskräckelse nästa gång denna hat-hejdåare ringer.

jag har typ tre som jag kan komma på just nu i min telefonlista.


en grej till jag tänkte på. ni vet när berlinmuren revs. 1989. det var ju faktiskt en sensation. det var ett fett fotspår i historien. de instängda berlinarna skulle efter tre decennier äntligen bli fria liksom. och då undrar jag bara en liten grej. varför valdes david hasslehof till mannen som skulle stå för soundtracket denna historiska dag? varför just the hof? VARFÖR DAVID HASSLEHOF AV ALLA MÄNNISKOR!?


jaja. kaffe och park-häng nu.

kollar på teve. det händer inte jätteofta. det handlar om barn och vapen. kan ju bara bli bra tänker jag. käkar en choklad med polka i. och banan. och te.

stockholm är varmt och kvavt. folk har flåsat ute hela dagen. efter jobbet tog jag en paus i gamla stan med cicci och ett glas vin. det var solnedgång och sånt. ni kan ju liksom räkna ut resten. vi ville väl dö lite av awesomhet över att det kan vara så himla bra ibland. C har befunnit sig i tyskland lite för länge. enligt mig då. hon har gått på marknader och käkat hamburgare och sådär. nu är hon hemma och jag fick en souvenir ända från berlin. fina cicci.



Band – The Night They Drove Old Dixie Down

igårnatt var jag tjuv. fransk tjuv. julia var hippie. i en källare på fridhemsplan dansade vi med cirkusmänniskor. det jonglerades och voltades. jag blev så impad att jag gick av över en lack-klädd parkour-snubbe som svingade sig omkring och dansade spexigt. det var svettigt och högljutt. jag gillar cirkusmänniskor. jättemycket.

igår var fint. jag och julia lagade pastasallad och köpte ben&jerrys och stationerade oss i skinnarviksparken. där var det liksom festivalkänsla. någon hade slagit upp en musikanläggning. någon grillade. vi käkade mest och visste inte var vi skulle ta vägen för att vi mådde så bra.


Bear In Heaven – Ultimate Satisfaction

fan. det kanske inte blir regn idag ändå. wiwa! trädgården har sommarpremiär. det blir trevligt. nu ska jag strosa hornsgatan ned (upp?) till gamla stan. hälsa på julia som sitter och trycker på vox. hon lockade dit mig med godis. såatte..

ses då !

jag skulle säga att solen fullständigt gassar utanför mitt fönster. nyss var jag ute en liten sväng. mötte en granne. precis när vi skulle passera varandra blev jag osäker på om vi skulle hälsa. jag brukar alltid hälsa, det är inte det. men hon kollade liksom ner i backen samtidigt som hon ändå log. dubbla budskap skulle man överanalytiskt kunna kalla att hon gav mig. det blev ett osäkert och lite för snabbt 'hejhej' från min sida. lite pipigt ni vet. plus att det är det första jag har sagt idag vilket betyder att jag ännu inte hunnit ställa in rösten, ljudnivån och såna grejer. så det blev lite för gällt också. sen dess har det där 'hejhej':et ekat i min hjärna. tillslut blir det ett monster och jag finner mig själv som en jävla idiot att kraxa ur sig ett hejhej på det sättet. hejhej. HEJHEJ. häjhäj. åh.

igår drack jag en öl på mälartorget. med rickard som fyllde tjutre år. vi käkade negerbollar, eller.. chokladbollar, solade och pratade om svunna tider. trevligt värre skulle jag kunna säga.

julia joggar till mig nu. så jävla hurtig. en gemensam promenad back to her place och där ska det lapas sol på balkongen. yes. jag är ledig idag. idag är ledigheten inte ångestladdad, vilket känns mycket bra.





Roy Acuff – Night Train To Memphis

dagarna är märkliga. "allt flyter på" är en fras man hör onödigt ofta. vadå flyter på liksom. det gör det aldrig i mitt liv. mina dagar är märkliga. den dagen de "flyter på" är någotning gravt fel. det sitter väl förmodligen i hjärnan. man väljer det man vill se, det man vill skratta åt. det man vill bli arg över och det man vill gråta över. den man vill känna medlidande med och den man inte bryr sig om. den dagen det kvittar är en sorgens dag.

vilken fin helg det var, förresten.

fanihelvete. mina fötter känns som eld. efter elva timmar i klackiga skor och klädpyssel. imorgon är jag ledig. då ska jag till Vox och lämna tillbaka ett usb-minne som jag inte har ätit upp.


Jónsi – Go Do

den ständigt återkommande måndagen är helt enkelt ofrånkomlig. med en lite mörkare uppsyn går jag den cirka tre minuter långa promenaden ned till tunnelbanan i hornstull.





Blakroc – Ain’t Nothing Like You (Hoochie Coo)

 

 

 

 

jag insåg just att jag har så ont i fötterna så att jag får ståfräs (höll jag på att skriva) på ryggen. ståpäls. ett ord jag aldrig annars använder men i bloggsammanhang kändes det naturligt.

sitter här med ett glas vitt. njuter av att slappna av. jag var ledig för första gången på fjorton dagar tidigare i veckan. jag tyckte att det skulle bli skönt. jag satte mig i parken, gick långa promenader, strosade runt här på söder, jodå jag strosade. det tog ett tag att komma ned i tempo men när jag insåg att jag faktiskt inte hade någon slutdestination blev jag lugn. det där fungerar i kanske en dag (helger är undantag ofc). sen äter rastlösheten upp mig. jag börjar känna mig värdelös. håret trillar av. ögonen blir röda. jag skriker i en kudde och knyter näven i fickan bland folk.

igår provjobbade jag på ett nytt ställe. mycket trevligt och jag vågar absolut inte hoppas på någonting. idag blev vi rånade. av en liga. jag blev bortfifflad. allting fångades på ett band. det såg ut som på efterlyst och jag känner mig dum när jag kollar på det. de styde mig som en marionettdocka. men jag var nog cool. förbannad. men cool. såg det ut som på bandet åtminstone.

idag läste jag massor med tidningar. jag hade med mig kaffe i en termos. tillräckligt mycket för att kunna sitta där i allafall två timmar. i parken alltså. misstanken att min hjärna är mobiltelefonstrålad ter sig starkare för var dag som passerar. å andra sidan strålar alltid htc, enligt halvsäkra källor, bort från huvuddelarna och det känns fint att veta.

ett klassiskt fenomen är när folk är så galna att de blir mediokra. utseendemässigt i de flesta fall. att vara galen på insidan är inte lika poppis, men ack så mycket mer intressant. men då finns det nästan alltid en diagnos att ställa och det är ju sällan lika med bra.

julia och jag har promenerat, suttit på klipporna och kollat på vattnet. det var fint.

jag tror för övrigt att det är en liten häst som galopperar i lägenheten ovanför. det låter iallafallsom det.

och bilderna har ingenting med nåt att göra. de togs för typ två somrar sen och jag gillar dem av någon anledning. ni vet, bra känsla i magen. nostalgi tror jag att det kallas, fast det ordet är så jävla uttjatat att jag vill spy. så skitsamma.





Dan Auerbach – Whispered Words (Pretty Lies)

 

cicci och jag satt på mitt papp-täckta vardagsrumsgolv igår. drack kaffe och lyssnade på musik. vacker musik.

Erik Enocksson – Prologue Somnio

Erik Enocksson – The Lingering Procession

 

erik enocksson. han har skrivit musiken till farväl falkenberg och man tänker sitt. han är alldeles fantastisk genialisk, tycker jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

jag kommer ihåg när jag var liten. ni vet, den åldern när man precis hade börjat surfa. internet var det allra senaste och det tog fem minuter för modemet att koppla upp sig. man satt och stirrade på skärmen, lyssnade på det där konstiga ljudet och väntade med spänning. jag minns att när jag väl var "inne" på internet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. så jag spelade spel. på funplanet i ungefär en timme, "Doggy". eftersom telefonlinjen blev upptagen fick man bara surfa en timme i taget. och det var dyrt också minns jag. och så var vi tre systrar som skulle surfa en timme var. sen skaffade man smurfa. och skunk. jag skaffade aldrig lunar. men msn skaffade jag tillslut. fannybanny89.

jag minns när mina vänner madde tiger och ida kylvik tränade på att skriva snabbt på tangentbordet. de tränade på att skriva snabbt utan att titta på fingrarna. de blev skitsnabba vilket imponerade mig i smyg.

jag var så himla efter. så jag gick hem och tränade. tränade och tränade på att skriva snabbt utan att titta på fingrarna. men jag minns att jag inte riktigt förstod när jag skulle få visa upp mina nya skillade, snabba data-fingrar. så jag gav nog upp tillslut. tyckte nog att det var dumheter.

idag skriver jag förövrigt skitsnabbt. och jag behöver inte ens titta på fingrarna när jag skriver.

så. jävla. coolt.