jag har några hat-hejdåare i min telefonbok. jag kan känna ett uns av förskräckelse när dessa hat-hejdåare ringer till mig. jag ringer aldrig dem först, givetvis. men ibland ringer dom mig.  ni vet, samtalet har ett fint flöde. man skrattar lite. har  en trevlig konversation. bollar lite idéer och kommer överens om en eventuell sammanstrålning inom en ganska snar framtid. så plötsligt kommer det tydliga tecken på att det är dags att avsluta samtalet. en liten panik bryter ut inombords. "ja, men vi säger så då..." "jo, nä nu måste jag faktiskt... ", "ja men vi får absolut höras om det...", typ. sen. sen havererar hela skiten. man säger hejdå i mun på varandra. man stakar sig och säger hejdå och hejhej och ibland lägger man bara på för att få slippa detta lilla helvete. så kommer den. den där olustiga känslan över hela samtalet. den som gör att man känner det där unset av förskräckelse nästa gång denna hat-hejdåare ringer.

jag har typ tre som jag kan komma på just nu i min telefonlista.


en grej till jag tänkte på. ni vet när berlinmuren revs. 1989. det var ju faktiskt en sensation. det var ett fett fotspår i historien. de instängda berlinarna skulle efter tre decennier äntligen bli fria liksom. och då undrar jag bara en liten grej. varför valdes david hasslehof till mannen som skulle stå för soundtracket denna historiska dag? varför just the hof? VARFÖR DAVID HASSLEHOF AV ALLA MÄNNISKOR!?


jaja. kaffe och park-häng nu.