dagen spenderades i en studio på sveavägen. nu sitter jag  och tinar upp med rabarberte. det luktar gott hemma tänker jag. jag luktar på mitt hår. det luktar dyrt. närmare bestämt stekt blodduva. inte så bra.

 

upprepningar. folk gillar sånt. saker som upprepar sig. det ligger i människans natur att känna en viss tillfredställelse när en tidigare händelse repeterar sig. Det är liksom inbyggt i vårt system. Att leka tittut med ett spädbarn är ett exempel. Upprepningen att diverse anlete ständigt dyker upp efter ihärdiga försök att dölja det med händerna skapar trygghet hos barnet. En euforisk lycka varje gång tittutet repriserar. Komik skulle inte fungera utan upprepning. Så många gånger man skrattat lite för hysteriskt då någon random komiker i slutet av sin repertoar återknutit till ett tidigare skämt som man inte ens skrattade åt i stunden, men som i upprepningen blir alldeles hysteriskt fenomenalt askul. Typ när Johan Glans återkopplar  till Darth Vadergrejen när han ska gifta sig. Okejrå. det kanske inte är fenomenalt askul men kom att tänka på det bara.

Eller de som är helt besatta av rutiner. Deras värld rasar typ sönder och samman om pressbyrån en dag har bytt ut det obligatoriska erbjudandet som innefattar en kaffe med valfri frukt PLUS en morgontidning för typ 39 kronor som diverse alltid köper att ha på tunnelbanan på väg till jobbet. Rutinen bröts, tryggheten är bortblåst och plötsligt är hela dagen rubbad och ingenting funkar och livet är piss. Den där tryggheten. Sen finns det ju de som får panik av rutiner. Som slår med nävar och klor för att inte fastna. Som inte vill gå till samma jobb en viss tid varje dag varje vecka. Samma kaffe och frukt varje morgon på tunnelbanan. Matlådor av plast och autogiro på räkningarna. Så, detta är bara ett konstaterande och inte någon banbrytande nyhet eller nåt, men det jag funderar på är vad exakt det är med dessa rutiner och upprepningar som skapar trygghet. Varför det från första början ligger i människans natur. Och de som drabbas av svårartad panik av rutiner och alltför ofta återupprepade händelser, var det de som i spädbarnsålder aldrig fick leka tittut?

 

 

 

 

 

på mitt förrförrförrförra jobb fanns en kille som heter jacob. jacob var nästan alltid sen och hade alltid superavancerade förklaringar om hur detta kom sig. ibland när han försovit sig tog han bilen till kontoret som låg på kungsgatan och gick därför minus en arbetsdag i pengar på grund av parkeringskostnaderna. jacob hann aldrig laga mat och om han någon gång fick för sig att ta med matlåda, innehöll den alltid bara en av de sju bitarna i kostcirkeln. till exempel den gången han endast hade med sig ett kilo bulgur. en gång talade vi om hur gott sushi är men jacob höll inte med då han menade att han inte gillade torkad köttfärs. en plötslig tystnad uppstod efter detta märkliga utlåtande, samtalet slutade där och jag vet fortfarande inte vad han menade med det.

jacob trodde för övrigt att jag hette Sammy Hult i tre veckor och var frustrerad över att han inte fann mig på facebook.

 

kvällen före dagen efter värms upp med lite vin, lite skapande med hjälp av svart tusch vita papper och piano. vargfrågan upprör garderoben är inte nu ångestframkallande kameraladdaren är borttappad telefonen är uppgraderad och imorgon kommer bli en fet dag.

 

fanny styr upp sitt liv del 1 och det är sjukt oskönt att tala om sig själv i tredje person.

 

 

Townes Van Zandt – Poncho & Lefty

vi lever som i en snökula. alltså en sån man skakar. snön ser ut som fejksnö och det är ett sånt där overkligt typ studioljus utomhus. golfströmmen sköter sig inte för övrigt.




Townes Van Zandt – Nothin'

 

 

 

 

 

 

 

svettig söndag liksom. det luktar ägg-os i läggan & jag har djurochnaturabstinens.



Norman Blake – Restless Farewell

ett smakar äppelpaj. ett smakar blåbär. friggs alltså.

ett tänt ljus och en niel young. imorse när jag vaknade låg en insmugen Ce på min soffa och läste mina drömmars stad. med sig hade hon vitt bröd och ost. snopet.

Alela Diane – The Rifle