upprepningar. folk gillar sånt. saker som upprepar sig. det ligger i människans natur att känna en viss tillfredställelse när en tidigare händelse repeterar sig. Det är liksom inbyggt i vårt system. Att leka tittut med ett spädbarn är ett exempel. Upprepningen att diverse anlete ständigt dyker upp efter ihärdiga försök att dölja det med händerna skapar trygghet hos barnet. En euforisk lycka varje gång tittutet repriserar. Komik skulle inte fungera utan upprepning. Så många gånger man skrattat lite för hysteriskt då någon random komiker i slutet av sin repertoar återknutit till ett tidigare skämt som man inte ens skrattade åt i stunden, men som i upprepningen blir alldeles hysteriskt fenomenalt askul. Typ när Johan Glans återkopplar  till Darth Vadergrejen när han ska gifta sig. Okejrå. det kanske inte är fenomenalt askul men kom att tänka på det bara.

Eller de som är helt besatta av rutiner. Deras värld rasar typ sönder och samman om pressbyrån en dag har bytt ut det obligatoriska erbjudandet som innefattar en kaffe med valfri frukt PLUS en morgontidning för typ 39 kronor som diverse alltid köper att ha på tunnelbanan på väg till jobbet. Rutinen bröts, tryggheten är bortblåst och plötsligt är hela dagen rubbad och ingenting funkar och livet är piss. Den där tryggheten. Sen finns det ju de som får panik av rutiner. Som slår med nävar och klor för att inte fastna. Som inte vill gå till samma jobb en viss tid varje dag varje vecka. Samma kaffe och frukt varje morgon på tunnelbanan. Matlådor av plast och autogiro på räkningarna. Så, detta är bara ett konstaterande och inte någon banbrytande nyhet eller nåt, men det jag funderar på är vad exakt det är med dessa rutiner och upprepningar som skapar trygghet. Varför det från första början ligger i människans natur. Och de som drabbas av svårartad panik av rutiner och alltför ofta återupprepade händelser, var det de som i spädbarnsålder aldrig fick leka tittut?