efter en filmisk och lite för varm långdusch med vin och instrumentalmusik inväntar jag min vän line. jag fick i uppdrag att göra is och denna uppgift tog jag mig an sjukt överambitiös och i tron om att jag var arty trodde jag att jag skulle klara  att vara ensam tillsammans med terry ried och min ofärdigmålade blåfärgade tavla. men färgen tog slut, fingrarna blev otvättbart blåaktiga och nu är jag sällskapssjuk och tycker att line är sjukt långsam och att lägenheten är något för tyst. trots fantastisk musik, inte bara ur mina halvspräckta högtalare, utan även från grannarnas.

jag har en tendens att alltid sluta upp med ett alldelses för nittiotalistiskt utseende efter att jag ansträngt mig för att se anständig ut för allmänheten, alternativt med en lite för bagladyaktig utstyrsel. går inte att komma runt detta ständigt återkommande och väldigt omedvetna fenomen.

nu kom line. hon hade köpt två kilo is. slutsatsen blir att min överambitiösa is-anstränging var fullkomligt onödig.