igår va en sorgens dag här på lundagatan.
eller, hela dagen fram till ungefär halv åtta (saknar lite tidsuppfattning här)
trodde jag att det var min turdag.
solen sken. et bubblande pirr infann sig i min mage.
ciccis present var klar jag och lyssnade på pocahontas & gjorde fint.

sen pajade min kamera.
och världen rasade samman.
jag satt på min svarta runda matta, där olyckan precis hade ägt rum. grät, höjde den livlösa kameran till skyn & skrek förtvivlat "WHY GOD?! WHY?".
nej det gjorde jag inte.
men jag satt där en stund & försökte i patetiska försök få ihop den igen.
men förgäves.
pappa & simon var de som råkade ut för min sorg & tack till dom som satte på sig fixarmössorna och försökte hjälpa/trösta mig på bästa sätt.
undrar förresten hur många gånger pappa egentligen fått gråt-samtal av diverse döttrar genom åren.
lisa & Kumkum-ringen glöms nog aldrig bort.
ohwell.

nu vetnirä iallafall.
att det kanske blir lite skralt med inlägg/bra bilder i framtiden.