här om dagen jobbade jag och seve (han heter så på riktigt alltså). på norrlandsgatan. han tyckte att jag var tvär. nästan vresig, ett ord som jag för övrigt har mycket svårt för. och hade tveksamma teorier om varför jag var det just denna dag. sen började det spöregna. alltså vi talar beyond monsunregn. det var typ mer en konstant vattenflod istället för droppar om ni fattar. okej att jag överdriver typ jämt, men hur som. jag hade tagit med mig mina skitfula helt ofashionabla (hehe) joggingskor för att jag tänkte ta en sån där halvsnabb promenad hem, nej ingen powerwalk, inte oroa sig för dubbelmoralism. men det kunde jag ju inte göra nu heller när det regnade så himla mycket.

det jag tänkte berätta var att det stod en helt gigantisk fyravagnars lastbil utanför mitt jobb. (ni ba nä fan va intresting) fanihelvete tänkte jag. vilken stor lastbil. att skadeglädjen är den sanna glädjen hade jag kunna få erfara om jag inte tyckt så förbenat synd om den lilla lastbilsgubben som hade råkat ställa sig åt fel håll. det råkade vara enkelriktat. han backade. med sina fyra stora släp som säkert innehöll sprängämnen eller nåt. såklart inte. för ovetande är denna gata smal och krokig. helt obackvänlig. i sitt försiktiga backningsmoment zickzackade sig släpen och ett litet trafikljus fick sätta livet till. och en övergångsskylt. jag visste fan inte vad jag skulle ta mig till helt uppe i min chockartade faschination. jag har nämligen bara sett den typen av händelser på youtube.

ingen hjälper till. de flesta filmar med sina Iphonar istället. män i kostym. pojkar med keps. kvinnor i grupp. ingen hjälper till. inte jag heller. och jag filmade inte ens. men min sur-tvära dag blev förvånansvärt nog plötsligt lite bättre. så jag antar att det ligger lite sanning i det där med skadeglädje. och jag tänkte inte ens på mina helt ofashionabla joggingskor på min halvtimmes-promenad hem genom mitt alldeles för regniga, supersvenniga stockholm.